Omkring sekelskiftet 1700-1800 trädde empirmodet fram, även kallat regency. Klänningarna hade drag av antiken med midjan placerad precis under bysten.
Tillgången av den tidigare så exklusiva lyxvaran bomull hade blivit betydligt större med de amerikanska bomullsodlingarna och nu syddes de unga kvinnornas balklänningar i tunt bomull.
I och med den utökade marknaden för bomull i Europa byttes även underklädernas linnetyger ut mot bomull, vilket var mycket mer hälsosamt eftersom det tåldes kokas. Det förbättrade med tiden också folkhälsan.Bomullen hade även sina ekonomiska fördelar; eftersom det tåldes att kokas kunde klänningarna färgas om mellan balerna och en enda klänning se ut som flera och räcka en hel säsong.

Under empirtiden var det inte standard att damerna köpte färdigsydda klänningar, utan vanligast var att man sydde sina klänningar i hemmet. Detta var också praktiskt eftersom de då kunde figurpassas. Man kunde också anställa en sömmerska, en ”maunta-maker”, som sydde upp efter beställning.

Korsetten hade inte riktigt slagit igenom än till samma utsträckning som några år senare. Huvudsyftet med korsetten var då inte en trådsmal midja, utan att skjuta upp bysten.

Under restaurationen blev ärmarna på klänningarna långa och gick inte längre än till fotknölarna. De ljusa färgerna som dominerade under empiren byttes ut till mörkare och mer dekorerade tyger och mönster. Även accessoarerna blev större, och mer utsmyckade.
På 30-talet kom 1800-talets första extrema mode - romantiken. Ärmarna blev stora och fluffiga, ibland så pass stora att kvinnor ibland fick gå sidleds genom dörrar. Till vardags var ärmarna långa och aftonklänningens ärmar var korta. Kragarna skulle vara vida för att matcha puffärmarna och färgerna var ljusa.
I början av 40-talet dog detta extremmode ut. Ärmarna hade gått till att bli mer ”normalstora” och midjan var nu helt på sin naturliga plats. Med normal midjehöjd blev korsetten ett krav igen och blev ett av huvudskälen till de allvarliga hälsoproblemen hos kvinnorna under 1800-talet.

Korsetten för den trådsmala midjan levde vidare under 1855-1870, då också krinolinen började användas. Klänningarna hade blivit allt bredare och en ställning behövdes för att befria kvinnorna från alla underkjolar. Volanger blev också modernt.
Under 1870-talet hade krinolinen förvandlats till en slags halvkrinolin, som resulterade i turnyren. Det var en slags ställning eller kudde man fäste bak över höfterna och den krävde mycket mindre tyg än krinolinen. Den var också lättare att röra sig i. Kjolarna draperades konstnärligt bakåt och hade ofta släp.
Nu det blev accepterat att sminka sig igen, vilket hade ansetts oanständigt från empirtiden.
Under stilblandning i slutet av 1800-talet började kvinnorna också få råd om bland annat vilka färger som passade till vilka hud- och hårfärger. Exempelvis ansåg blondiner passa bra i blått och brunetter i starkare färger. Svart och vitt ansågs passa alla, men man skulle vara försiktigt med färgen violett.